Feminister göre sig ej besvär

Mina barn är vuxna nu och kan ta hand om sig själva, så gott som vår regering tillåter i ungdomsmassarbetslöshetens tid; man måste knäcka ägg för att det ska bli en nyliberal omelett för vissa att sluka. 

De gamla klass- och könsrollerna är tillbaka, något modifierade kanske beroende på vem som idag har arbete eller inte, och männen tillåts ta större del av barnens liv, utan velourbyxor på.

Gammelfeminismen är utdöd till förmån för alla avvikande sexualiteters krav på exhibonism och sexuellt utnyttjande av andra, något som homopartiet FI har försökt att få upp på riksdagens agenda sedan starten. De har ganska stort stöd i moderaternas liberala syn på saken; din kropp är din och du kan sälja den om du vill. Man får förmoda att iden om arbetslinjen ligger och skvalpar i bakvattnet. Knäcka ägg var det ja.....

Grottmanssynen på sexualitet som feministerna försökte med viss framgång att råda bot på florerar också på våra skolor och skolledare försvarar den. Mina barn gick på en av stadens finaste skolor och i högstadiet verkar pojkars hormoner kräva stort utrymme och även i äldre skolledares tillvaro. 

Mina pojkar kom hem och berättade om de namn som vi mödrar fått av deras klasskamrater, porrnamn, något man kunde ta fram på nätet. Dessutom hade vi mödrar sex på nätterna med våra söner, något de blev mobbade för om de var trötta i skolan på dagtid. Min ena son blev rasande över skitpratet och skrek i korridoren. Jag ringde skolan dagen efter och höll honom hemma, inte ett ord till ursäkt från skolans sida. Jag sa att jag var glad att någon reagerade och tog mig i försvar, personen på skolan sa inte ett ord. De visade verkligen vad de gick för. 

Intill skolan fanns en förskola och i omklädningsrummet stod killarna på bänkarna och stirrade på de små och endera drömde eller skulle väcka någon reaktion genom att säga att sådana där lockade man med godis. Det ansåg rektor på skolan vara omklädningsrumssnack och t o m vände sig till en kvinnlig kurator i ett samtal på skolan och frågade om inte kvinnor snackade sex efter träningen. Det vänder sig i magen fortfarande på mig. Porrnamnen försvarade han med att också äldre män tittar på porr. 

En gång kom barnen hem och berättade om sexualundervisningen de hade på skolan. Där föreläsaren hade frågat dem om man fick stjäla andras flickor, liksom om man fick stjäla en porsche som någon tyckte var det bästa i världen. Mina barn hade reagerat på att kvinnor jämfördes med bilar, en god iakttagelse som förmodligen skulle anses som hysterisk feminism om jag ens tog upp den med skolan.

Man undrar hur Skolinspektionen kan tillåta eländet. Men även Utbildningsradion visar pornografi i sina språkkurser för högstadiet och gymnasiet, så feminister göre sig ej besvär. Man ska lära sig den rätta manliga kulturen i skolan och språkundervisningen ska matcha det.

Barnen kom till mig med ett korsord de hade i slutet av sin svenskabok för förstaklassare, där fanns en ruta som oroade dem, kort svordom stod det att man skulle ange för att korsordet skulle gå ut. Lösningen var f a n. Smarta skolor som när de lär barnen att inte svära samtidigt låter dem lösa korsord med svordomar i.

Svensk skola är helsjuk, pedagogerna likaså och feminister göre sig inte besvär, vi är dinosaurier i en modern värld!

Ett måste för statsvetarestudenter

En hejdlöst rolig bok som kärleksfullt driver med svensk politik och "Det Svenska Etablissemanget" som det står i baksidestexten, är Jan Mårtenssons bok från 1971; Telegrammet från San Jose'. Varje ung, och för all del äldre, statsvetare borde läsa detta stycke magnifika historia blandat med fiction, som författaren i sitt förord så elegant framlägger om de eventuella likheter och "tillfällighetens sällsamma spel" som "endast grundas i Din freudianskt betingade, grumliga lust till identifikation", slut citat.

Ljuvligt, komiskt och bara den som är stolt över vår demokrati kan så träffande och ömsint ta vara på dess form och utförande, dess delar och innehåll och ge gestalt åt den svenska politiska själen som är sig lik.

Det finns dråpliga scener som fick mig att lägga ifrån mig boken och torka tårarna efter skratten. När den svenske ambassadören av ett fiktivt land någonstans i trakterna Sydamerika med omnejd, ligger på knä under sitt skrivbord för att lura avlyssningsutrustningen som enligt hans erfarenhet från tiden i Herzegovina är placerad i bläckhornet på skrivbordet, och förtroligt berättar för den svenska regeringens ambitiösa unge förste sekreterare som är utsänd till landet för att reda i situationen, att landets president inte är den mest idealiska ledaren, men är i jämförelse med aspiranten på makten, översten och chefen för hemliga polisen "rena Per Albin Hansson", då svällde mitt hjärta av stolthet, men gapskrattet bara kom. Underbart!

Tvåkammarsystemet finns kvar i boken, men de politiska turerna är sig lika, medierna likaså, ungdomars idealism, liksom den krassa verkligheten. Arbetstillfällen i Norrland debatteras, och man talar om kompromissen som "är kittet i vårt gemensamma glashus", den samförståndspolitik som präglade 1900 - talets realpolitik. Och idealismen; "en dag går det inte längre att sitta i mammas kök och måla demonstrationsplakat utan då ska man ut och jobba." Regeringar måste ordna arbeten, sysselsättningspolitiken ett måste, så enkelt är det även om man är liberal eller nyliberal. Vår tids Alliansen heter i boken "Moderalerna", "Moderat - Liberala Samlingspartiet", eller i bokens mediesammanhang "Desperaterna", suktandes efter regeringsmakten i den befästa socialdemokratins Sverige. 

Sida, UD, LO, SACO, konto i Schweiz, kolonialism, svenska flottan, koncerner och företag med stort inflytande och andra maktfaktorer finns med. Maktlystnad och fåfänga, det dagliga slitet på ambassaden för att skicka veckorapporter till Sverige och belöningen för trälandet i svenska politiken, en landshövdingepost, det mesta finns med och det är bara att läsa och njuta.